Vi tog nattbussen från Guayaquil till Mancora. I Mancora fanns lera, damm, bed bugs, kackerlackor och en hyfsat överskattad strand. Vi tänkte "äsch, vi tar bussen till Lima direkt bara" men det visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom inga bussar går till Lima för tillfället. Det har regnat hejdundrande mycket och översvämningar och jordskred har förstört the panamerican highway söderöver. Det visade sig också att det var översvämningar i inte bara Peru utan även i Bolivia, Chile, Uruguay och delar av Argentina. Vi kunde inte ta oss längre söderut med buss så flyg var enda alternativet men då fanns risken att bli strandsatt i staden en flög till. Vi såg bilder på folk som blev evakuerade från Machu Picchu med helikopter på grund av en översvämmad flod och någonstans hade en buss kört av vägen så massor av människor dog. Med denna nya information satt vi och surade en stund på hostlet. Sedan bröt vi ihop och kom igen, vi bestämde oss för att "retirera och omgruppera" som min far så fint uttryckte det. Sagt och gjort, drygt 24 h senare satt vi på bussen tillbaka mot Ecuador. Nu ska vi backtracka och göra sånt vi missade på vägen ner, i väntan på att saker och ting torkar upp där nere i södern. Vill det sig riktigt illa och regnet inte ger med sig så har vi filat fram en plan B också. 

Det är det här som är det fina med oss. Vi är adaptiva, vi löser alla problem och vi har styrkan att var vi än är så blir det bra, för vi är tillsammans och vi har alltid varandra. Vi skiter i dåligt väder, vi skiter i bed bugs, vi klarar allt och om världen ger oss road blocks så åker vi väl helt enkelt någon annanstans och rockar där istället. Ge oss en jävla vulkan att bestiga eller en bräda och en våg att bemästra. Ge oss soluppgångar vid öde stränder, låt oss somna i en hängmatta till vågbrus, ge oss snötäckta toppar och gröna sjöar eller för all del ge oss 18 timmar i en buss, ösregn och motvind, tio grader varmt på hostlet och kalla duschar, gränskontroller mitt i natten, arga tjurar på leriga vägar, vilse i stora städer med dubbla ryggsäckar och flip flops. Vi tar allt, men vi ger också allt. 

"Jag är precis som du, du är precis som jag. När livet ger oss citroner så gör vi lemonad"

(Detta stycket läses med fördel till "Upp" av Maskinen. Med vetskapen om att det var vårt soundtrack till bestigningen av Kilimanjaro)

Efter dyra biljetter och många timmar på direktbussar som inte är så himla direkta utan snarare stannar ungefär var som helst hela tiden med en gubbe utanför som skriker "Guaya-aya-aya-aya-ayaaaa" i en halvtimme tills den Fjällströmska genen i mig bara ville att jag skulle ställa mig upp och skrika på ren svenska "gubbjävel ingen vill åka till Guayaquil, inte ens vi, så kan du bara kliva ombord och stänga dörren så vi får det här ÖVERSTÖKAT NÅN HIMLA GÅNG" så landade vi i Guayaquil efter att ha betraktat en mycket spektakulär solnedgång över södra Ecuadors landsbygd och fick byta buss till Baños. En av gubbarna från vår förra buss var sjukt hjälpsam och fixade nya biljetter åt oss och visade vägen till den nya bussen så allt gick smidigare än förväntat. Sedan att vi nu fick kliva av i ett regnigt Baños kl 02.30 var ju mindre skoj men vi har iallafall checkat in hos vårt favorithostel som ägs av en jättesnäll gubbe som bara tar $7,5 för fräscha dorms så här ska sovas gott i normal temperatur utan kryp och jävelskap! Godnatt alla där ute som läser, ni är våra små stjärnor och vi saknar er allihop✨