RENA RAMA ATACAMA

Jaha så på inrådan av ungefär alla vi träffat i La Paz och Uyuni så bestämde vi oss för att åka till San Pedro de Atacama. Det visade sig ta hundra år och krångla överdrivet mycket och när vi väl kom fram i mörkret så var alla hostel BAJSDYRA. Då blev vi sura och gick (trots att vi var sjukt trötta och jätteless på allt) runt och kollade pris hos massor av hostel för hur trötta vi än är så är vi minsann JÄVLIGT ekonomiska. Det visade sig till slut att det första hostlet vi var hos var billigast (såklart) och vi betalade 10000 pesos (ca 150 kr, ett rån, vi vet) var för en säng i ett dorm som vi delade med fyra koreaner som åkte samma buss som oss. Vi somnade ovaggat och på morgonen gick vi och köpte frukost och lagade mängder med omelett och gröt och kokade chaite (tack Lisa) i hostelköket.


Vi hade noll koll på vad vi egentligen ville göra här, så vi satte oss och googlade och kikade på en lapp med priserna på dagsturer som vi fick av en agency kvällen innan. Det var nära att vi satte gröten i halsen (haha då hade vi kanske börjat prata danska okej förlåt kanske inte så kul, jag är väldigt trött till mitt försvar men lite kul var det ändå) för den billigaste turen kostade typ 20000 pesos (300 kr för en halvdag inklusive ungefär ingenting, bara 10 minuters biltur?) så vi lackade och googlade mer seriöst och Stina hittade en gode fin blogg som tipsade om att hyra cyklar och ta sig till La Valle de la Luna (Moon Valley) för egen maskin. Sagt och gjort, vi bytte om och packade om väskorna för fjärde gången då detta var plan D ungefär och gick till en cykeluthyrningsfirma som praktiskt nog låg vägg i vägg med hostlet. Där fick vi oss en högst oklar karta, varsin framdämpad racer med rejäla däck samt en mkt fräsig hjälm för 6000 pesos. Vi laddade ryggsäckarna med gott om vatten, kameror av alla slag och smorde in oss med +30 sunscreen i hopp om att inte förgås i värmen och gav oss iväg.

Visar sig efter lite efterforskning att detta är den t o r r a s t e öknen i världen. Skönt. Inte varmt eller dammigt eller så. Nåväl. Vi betalade 5000 pesos i inträde till en tant efter att jag övertalat henne att vi visst var 18 år båda två och cyklade ytterligare 3 km i dammet omgivna av snötäckta toppar i fjärran innan vi kom fram till en parkering och fortsatte en kvart till fots för att sedan bjudas på utsikten över ett månlandskap av rött berg och vitt salt omgivet av stora sanddyner. Vackert och mäktigt. Vi rullade hemåt i eftermiddagssolen och snodde en dusch på hostlet innan vi käkade middag på en mystisk restaurang med gigantiska portioner. Sen satte vi oss på en alldeles för dyr nattbuss mot Arica & peruanska gränsen.

Vi vaknade i Arica och ställde oss i en löjligt lång kö i solen för att ta en buss över gränsen till Tacna i Peru. Efter mer än en timmes väntan som tack och lov innefattade en slags frukost bestående av resterna från gårdagens gigantiska middag (som vi såklart packade med oss, här skall inte slängas mat som vi betalt för), fick vi kliva ombord och åka mot gränsen. Mycket stämplande och lite scannande av väskor senare hade vi passerat gränsen och befann oss i Tacna. Den här gången gjorde vi inga dumma klockmisstag utan ställde tillbaka klockan två timmar direkt och sedan köpte vi (med discuenta såklart) biljetter till Arequipa tillsammans med våra nyfunna vänner från Hong Kong. Den här delen av Peru och Chile är väldigt dammig och sandig. Det är inte så mycket kul att titta på ska sägas, men vi är ganska bra på att åka buss ändå faktiskt. Med tanke på att vi spenderade 20 timmar på resande fot och vi ännu inte slagit ihjäl varandra det minsta så tycker jag att vi gör det bra.