Igår skulle vi bara stanna till för en after beach-happy hour drink på ett av ställena som har terass ut över havet och ser så himla mysigt ut. Det var jättemysigt och en drink blev två och sen satt vi och pratade tills klockan blev 8 och vi plötsligt var jättehungriga. Det hela slutade med att vi köpte mat av killen på hörnet och slukade den på hostlet innan vi somnade. 

Imorse gick vi upp inte så tidigt som tänkt och kom sent omsider iväg från hostlet efter en stor kylskåpstömmar-frukost (tillsammans åt vi upp 9 ägg bland annat) och en halvtimmes packning i värmen. Vi förhandlade ned båtbiljetten till fastlandet till $4 från $6 med argumentet att vi betalde det priset på vägen ut & satt sedan hela båtresan och stirrade nostalgiskt ut över det drömmigt blå havet som nästan smälte ihop med himlen för att vattenytan var så spegelblank. Jag blev nästan lite melankolisk över att behöva lämna havet och Lisa blev rakt av deppig för det här var det sista hon såg av öliv på hennes semester. Tack och lov att jag & Stina har 4 månaders semester kvar och framför allt fem dagars segling över Karibiska havet att se fram emot om en vecka. 

Nåväl efter att ha klivit av båten i Almirante tog vi en taxi med en mycket trevlig, hjälpsam och informativ chaufför vilken inte bara upplyste oss om priset för bussresan mellan Almirante och David (ja orten heter så, det är inte en person. Mycket förvirrande) och hur vi skulle göra för att byta buss där (vilket visserligen var ungefär ingenting eftersom den gick från precis samma ställe) utan även körde ikapp bussen då vi missade den med ca 30 sekunder. Efter en helt ok bussresa (AC!!) på 4 h söderut genom 3/4 av Panama bytte vi i David till en standard amerikansk skolbuss med OERHÖRT plastiga säten gjorda för barn eller korta centralamerikaner. Lisa klarade med nöd och näppe knäna men Stina fick sitta på snedden och jag hade mina ben ut i gången tack & lov. Plötsligt inser vi att vi är i en bilkö. Mitt i ingenstans i Panamas landsbygd. Varför då? När vi äntligen kommer fram till Boquete inser vi att idag är den avslutande dagen på en slags festival som de håller för att fira blommorna eller fruktbarheten eller sådden eller något i den stilen. Folk överallt trots ett lätt droppande regn, matstånd till höger och vänster (det fanns grillkorv på spett. Uppträdd på längden, skuren som en spiral liksom. Väldigt lustigt) och raketer och massor av försäljare. Mitt i detta kaos ville vi a) hitta en billig restaurang och b) en taxi till vårt hostel.

Gällande a) frågade Stina en kille om "cheap food" varpå han sa "yes I think they have seafood at the restaurant over there". Bättre lycka med nästa person vi frågade vilken guidade oss till en lokal billig restaurang där hela personalen till slut blev involverade i att försöka förklara för oss vad en viss rätt var. "It's like a chicken...but big...in the woods you know". Det hela slutade med att en lillkille kom och sa att det var kalkon och vi köpte köttgryta istället. 

Gällande b) hade vi större problem. Medan vi åt hann det bli mörkt och det var fortfarande SJUKT mycket folk ute på gatorna men nu ville alla de också åka hem. En kvinna stannade och pratade med oss och förklarade att idag får ni nog problem att ta er någonstans. För en gångs skull hade vi bokat två nätter på ett hostel som är ett slott (ja ett slott. Vi bor i ett slott. Helt loco. Mer om detta strax), vi som aldrig bokar nånting i förväg men just idag verkade det smart för slottet ligger uppe på berget och det kändes lite osmart att ta en taxi upp för att sen upptäcka att det är fullbokat. Oavsett stod vi där och viftade på 10 taxis och pratade med flera minibussar innan vi lyckades få fatt i en tom taxi med en trevlig chaufför som pratade engelska men inte förstod ett skvatt. Stina stackarn i framsätet hade vissa kommunikationsproblem. Efter 10 minuters resa där vi hunnit fundera vad i hela fridens tider vi gett oss in på då han körde upp på berget och ut i ingenstans basically så kommer vi fram till ett slott. Ett litet gulligt slott som en rik gammal holländare byggde till sin fru för 13 år sedan för hon hade alltid velat bo i ett slott. Nu är gubben 82 och fick lov att sälja det hela för de orkade inte ta hand om huset och ägorna. Hostlet har varit up & running i bara en månad så stället är skitfräscht med välutrustat kök, en (tyvärr iskall - besviken Stina) pool och en varm jacuzzi som vi spenderade kvällen i. Om en känner sig välbärgad kan en också hyra ett helt torn själv att bo i ($79) men vi kommer undan med $14 i dorm. 

Imorgon ska vi kanske åka till några hot springs tillsammans med ett par holländare vi träffade i jacuzzin och vår käre vän Polen (Linnea kunde inte lära sig hans namn, han heter eg Darios Dragon - ja ni läste rätt han heter Dragon i efternamn. Han sa i Antigua "vill ni gifta er med mig? Ställ er i kö".) Han är en himla sköning som tycker det är mycket roligare att dricka öl än att åka buss och följdaktligen inte tar sig någonstans i vettig takt men han känner allt och alla & är go att hänga med.