Utila är en dröm. Rakt av. Solen skiner, havet är varmt, livet är enkelt, street food är billigt och gott, dykningen är fantastisk och gänget på vårt hostel/dive shop Underwater Vision är en himla skön familj som vi kommer sakna så mycket. Idag tvingade vi hela stället att ställa upp sig för lagfoto med vår engångskamera och hela bunten är fanimig underbara. Allt från vår älskade Carlos som tog med oss på SUP i solnedgången till "han som alltid lagar mat", underbara Martha, norrmannen och tyskan, han tönten som jobbar här, Stinas fantastiska instruktör Sam från Australien (som hon såklart fick en crush på), Wena Naty och såklart våra sköna vapendragare Tyler och Dylan.
Vi har levt drömlivet i 10 dagar och det var med sorg i hjärtat vi gick till färjan idag. Så ledsamt men ändå lite fint att veta att vi förmodligen inte kommer komma tillbaka hit, och även om vi gör det så kommer det aldrig att vara samma dröm som det varit för oss nu.

Vi som inte ens skulle till Honduras? Jag var magsjuk och högst ohjälpsam på Caye Caulker och vi skulle åka därifrån morgonen efter men visste ej var (kändes som en bra idé att fundera ut var vi skulle innan vi åkte ändå). Stina googlar "dykning Honduras" och helt plötsligt var vi i paradiset två dagar senare, perfekt timeat med Tyler och Dylan som vi helt random mötte upp på shuttlen från Puerto Barrios. Älskar hur livet knuffar oss hit och dit i världen och hur alla sammanträffanden och händelser bara leder till en stor virvelvind av intryck och kärlek från omvärlden. Det var nog med flummerier för en kväll kanske (eventuellt lite influerat av hippietemat på gårdagens divemaster graduation (WENA NATY)).

Fortfarande lite fulla packade vi imorse och nu spenderar vi natten i La Ceiba på fastlandet innan vi siktar på León och Nicaragua imorgon. Äntligen ska vi få hänga med José! Vi får helt enkelt lyfta blicken och se fram emot nya äventyr för att dämpa post-Utila-depressionen som hänger över oss nu. Nedan: UNDERWATER VISION FAMILY 💚💜💙💛